Nackdelen med att göra inget är den jävla ångesten som prompt måste ta plats. Så fort jag inte är fullt sysselsatt så kommer tvivlen på min egen förmåga. Känslan av att inte duga någonting till. Så hör jag terapeutens ord ”Du är fortfarande samma duktiga flicka som innan. Du har fortfarande din kompetens kvar. Den är bara dold av stress.” Och jag vill så gärna tro på henne. Vill så gärna vila i att göra ingenting utan att döma mig själv. Jag behöver vila. Utan vila, ingen Lina.

Jag gör ett nytt försök.