Ögonen går i kors, trots en timmes sömn efter frukosten, träningspass, dusch och lite lunch. Tröttheten är troligen en reaktion på att jag om en timme ska köra till jobbet för ett kort besök och ett medarbetarsamtal med chefen. I stället för att ta till mig att jag ska åka, så döljer jag informationen med trötthet.

På fredag är jag bjuden på fest med kollegorna. Naturligtvis har jag glatt tackat ja. Men även det vägrar jag ta till mig. Så fort jag snuddar vid en tanke som ”vad ska jag ta på mig?” eller ”vilka kommer?” eller ”hur mycket ska jag berätta om hur jag har det, det är ju ändå fest och jag vill ju inte göra folk deppiga…” så blir det mörkt och luddigt kring tanken och den får inget svar. Bara det att jag tänker på det som ”på fredag” och inte i morgon säger väl en del…

Nåväl.

Om en stund kör jag till jobbet.
På fredag/i morgon går jag på fest.

För att jag vill.
För att jag faktiskt kan.
Vad priset blir i kväll och på lördag får vi väl se.
Tjo!