Så var fredagen här. Kalle sover fortfarande. Hans mentor i skolan ringde och vill ha möte med biträdande rektor och oss. På måndag redan. Bra att de gör vad de kan. Vi gör vad vi kan för att få Kalle att gå i skolan, men som bekant går det inget vidare. Två dagars frånvaro redan första veckan efter höstlovet. Älskade unge.
Utöver migrän, huvudvärk, skolfrånvaro så kämpar Kalle även mot en rejäl övervikt. Eftersom han bara mår dåligt av det och inte hittar motivation att ta tag i det på allvar, så fortsätter han öka i vikt och det känns katastrofalt. Jag tänker inte gå in på vad vi får/inte får för hjälp med det här, för jag vill hålla mitt humör hyfsat bra. Men vi gör så gott vi kan allihop. Inte lätt för en kille som inte har ätit grönsaker i hela sitt liv (och som inte tänker börja nu) och som inte tycker om fysisk aktivitet att gå ner i vikt. Men nu kämpar han med att inte äta socker så långt det är möjligt. Hoppas det ska ge lite resultat innan han helt ger upp den kampen. Det är möjligt att det går att tvinga en sextonåring med autism att gå ner i vikt, men jag har inte det receptet.
Älskade unge.

Uppdatering:

Fyllde i Kalles vikt på pappret vi har i köket. Han har gått UPP nästan FEM kilo på två månader. Innan det hade han gått upp runt 20 kilo på ett år. Vi har pratat med habiliteringen om det och läkaren svarade med att påpeka att det är jag som ger honom den mat han äter. Sedan vägde han Kalle ett par gånger och nu verkar det ha runnit ut i sanden. Jag vet inte om det är deras hjälp jag vill ha, men hjälp av något slag måste vi få någonstans ifrån!!

Kalle kom ner och jag konfronterade honom med sanningen. Hans svar var att fly. Jag fångade honom och tvingade honom att lyssna på mig. Han är mitt barn och nu är jag rejält orolig för hans hälsa. Jag vill att han ska röra på sig i sammanlagt 30 minuter de dagar han inte är i skolan. Jag vill att han använder en app och registrerar vad han äter varje dag. Jag vill att han äter frukost och mellanmål och inte bara en jätteportion kvällsmat. Men han vägrar. Och jag får inga svar på varför. Nu sitter jag med tårarna sprutande och andnöd av panik medan han gömt sig i sitt rum i hopp om att alla bekymmer ska lösas om han inte deltar i livet.

Jag. Orkar. Inte.