De vill inte sluta rinna. Så jag har bestämt mig för att låta dem rinna tills de tar slut för den här gången. Det innebär att jag inte kan gå på kvällens fest.

Jag skulle kunna skrapa ihop mig och sätta på en mask, men den masken skulle bli så tjock att risken finns att det slår över åt andra hållet. En Lina som hamnar i hypomani som skydd mot sorgen. Det är ingen vacker syn och framför allt är det ett farligt tillstånd för mig. Så det gör jag inte.

Jag skulle också kunna torka tårarna, ta en dusch och köra iväg utan mask. Men det känns ju inte särskilt trevligt mot de andra gästerna.  Tårarna är inte slut än, och jag kan inte träffa folk som jag inte sett på månader utan att få frågan hur jag mår. Den frågan triggar tårar.

Så.

Jag lämnar återbud. Lägger mig på soffan, hoppas somna. Somnar inte. Gråter heller inte.

Nu ska jag dricka en god cappuccino och försöka tänka snälla tankar om mig själv, trots att de destruktiva lätt tar över.