Jag har minsann funderat en del på det där med fyrtioårskris. Jag är fyrtiotre och hade inga problem alls med att fylla fyrtio. Det blev värre vid fyrtiotvå…

Att tankarna kommer nu beror på att jag för första gången på allvar funderar på att tatuera mig. Och jag tänker att det kanske kunde kallas fyrtioårskris? Visst har jag varit sugen innan. Inte minst när jag genomgick mitt livs galna sommar vid tjugofem. Men det är först nu jag verkligen är nära att beställa en tid och har ett motiv, kanske till och med en placering klar.

Jag vill ju gärna tänka att det beror på att jag mognat så pass att jag nu vet vad jag vill, men helt ärligt – mogen? Jag?

Det är där funderingarna kickar in. Varför skulle jag plötsligt vara mogen? Eller har jag varit det länge? Alltid?

Som barn var jag ganska lillgammal. Som tjugoåring var jag i medelåldern. Vid tjugofem var jag tonåring igen. Och när jag fick barn som tjugosjuåring kände jag mig vuxen.

Vuxen känner mig nu också. Men då handlar det mest om att jag tar ansvar för hem och barn, jobb, inte för den inre känslan…

Jag tor att jag tar mig en liten fyrtioårskris. Igen.