När den kryper sig på mig. Som fuldimma. Kompakt, gråvit äckeldimma. Den sorten som kräver dimljus, tålamod och låg hastighet. Inte den vackra älvdansen över åkrarna. Fuldimma. Först känns den i armarna och benen. Som långsamma krypningar, obehagliga ilningar. Efter ett tag letar den sig ut i händerna, fingrarna, fingertopparna. Fötterna och tårna. Då kan jag hindra den från att ta strypgrepp om mig. Då har jag fortfarande chansen att andas, fokusera, meditera bort den. Om jag bara hinner känna att den kommer.

Den här sortens ångest kommer ofta när jag slappnar av efter en dag som den här. En dag med möten, samtal, koncentration, fokus, masken på. Det gör den ännu lömskare. Den slår till när jag förväntar mig avkoppling, ro och stillhet. Den kräver.

I dag hann jag inte känna den. I dag lade den sig som ett kompakt täcke över mitt må bra. Andningsövningar gör mig bara rastlös. En sväng på motionscykeln skulle troligen få fuldimman att lätta, men vad händer sedan? När jag slappnar av igen? Nej. Jag härdar ut. Ännu en kväll.