Sedan jag kraschade och fick min diagnos bipolär sjukdom har jag haft svårt att ringa telefonsamtal. När jag mår riktigt dåligt klarar jag inte alltid av att svara heller. Det här gör att jag tappar kontakten med vänner. För även om de förstår varför jag inte ringer, så återstår faktum – jag ringer inte, och då blir det till slut svårare att ringa mig. Min mamma och min pappa har förstått att det måste vara de som håller kontakten, och även om det kanske inte känns så bra för dem, så ringer de alltid upp mig igen och igen. Tack <3. De enda jag ringer upp utan problem är Sten och barnen. ALLA andra telefonsamtal är jobbiga. Därför blev jag extra glad i dag när en vän slog mig en pling och vi kunde prata bort en stund. Tack <3.