Plötsligt, mitt i lunch och ensammys, fick jag en bild av mig själv. Inte en justnuutifrån-bild, utan en bild av hur det måste se ut när jag får mina panikångestattacker.

Och den bilden.

Väcker så stark sorg.

Att jag får svårt att andas.

Den bilden.

Bör inget barn behöva se.

Den bilden.

Ser mina barn.

Fan.

Jag.

Hatar.

Min.

Jävla.

Sjukdom.