Jag har som bekant ångest över allt och inget. Just nu funderar jag över hur jag ska kunna fixa en bra jul utan att ångesten ska ta över mig helt. Ekonomin är inte i bästa skick efter lång sjukskrivning. Barnen är för stora för billiga leksaksklappar och vill helst ha datorer, spelkonsoller och pengar Men vi alla är paketgalna…

Det har alltid varit jag som varit julklappsinköpare i familjen. (Kvinnofälla? Kontrollbehov? Kombo?) Vissa år släpar jag enorma kassar genom svettiga köpcentra. Andra år knappar jag in alla beställningar på nätet i hopp om att få leveranser i tid.

Så. Om det är nätet som gäller i år, så måste vi beställa nu. Men ungarna har inte skrivit särskilt imponerande önskelistor. Och inte nog med att vi ska handla till dem, mamma köper också julklappar och vill ha önskelistor. 

Dessutom är jag förblindad av ångesten. Jag kan inte kläcka ur mig ett endaste förslag på klappar. Inte. Ett. Enda. Blind. Så i år har jag sagt till Sten att han måste ta ett större ansvar. Det räcker inte att han handlar till mig den 23:e. Det är dags för min tomte att steppa upp på julfronten.