Jag hatar att städa. Det ger mig tung ångest. Det får mig att hyperventilera och svära. Det gör mig lättirriterad och aggressiv. Helst vill jag bara sparka och slå sönder allt i min väg. Tyvärr lever jag med en man som inte heller han är någon städare. Eller, jo, han är bra på det. Han tom försörjer sig på det. Men här hemma dumpar han gärna saker tillfälligt i exempelvis hallen. Och när sakerna stått där i månader så ser han dem inte längre. Kul. Dessa saker måste jag försöka se igenom om jag ska klara av att städa över huvud taget. Även jag har högar som jag inte orkar ta tag i. Dessa måste också överses om städningen inte ska bli övermäktig. Nu står alla jävla julsaker (utom granen) i trasiga kartonger framför uterumsdörren. Skiten ska upp i dag och jag måste städa först. Så jag städar runt högar, suspekta möbler i hallen, kartonger med saker som ska till Emmaus. För om jag ska ta ta i allt det så blir det inget julpynt i år. Och med tre barn i huset känns julpynt på kartonger, högar och suspekta möbler fan så mycket trevligare än sammanbrott och rensningar. Det kommer att gå åt mycket kaffe i dag…