Jag är ensambarn.
Min mamma broderade en julkalender åt mig. Det var ett jultåg med tomtar och kanterna pryddes av datum och små plastringar. I plastringarna hängdes små, små paket. En tärning, en hårsnodd, en legogubbe… När jag blev lite äldre hängde lappar av julklappspapper i ringarna. En del var ”nitlotter” och tomma, på andra kunde det stå ”titta i ugnen” och om mamma hade ordning på sig, låg ett större paket i ugnen. Det kunde vara ett datumljus, en tvål, en penna…

Jag älskade den där kalendern så pass att jag ville ge min förste man samma upplevelse. Hans barndom var inte lika idyllisk. Så jag pysslade paket till honom i flera år innan jag släppte min kalender.

Så fick jag så småningom egna barn. Men jag har inte samma längtan efter att pyssla längre, så när jag hittade tomteluvorna prisade jag ikea-guden. Ville är fortfarande pirrig inför att kolla sin luva var tredje dag. De andra är väl lite mer blasé, men innerst inne vill de nog inte vara utan luvorna. Visst kostar det några kronor, men det blir mycket billigare än att t ex köpa en färdig LEGO-kalender. Och då räcker det till alla tre. Och…även jag älskar luvorna.