Klockan är snart halv åtta och jag är så trött att det svider i ögonen och brusar i öronen. Eller om det är tvärtom? Jag har kämpat emot lusten att sova middag mer än en gång under dagen, för jag vill verkligen sova hela långa, sköna natten. I morse var det uppstigning kvart över sju för att köra barnen till skolorna, men boven i sömndramat var den tidiga natten. Redan vid nio kände jag att det skulle bli en lång vakenkväll. Trots ljudbok och en snusande son intill mig kunde jag inte komma till ro. Tvärtom. Piggare och piggare blev jag. Så pass att det till slut blev lite hypomanivarning av det hela. Det är därför jag inte sovit middag. Det är därför jag är så mån om min nattsömn. Hypomani är det sista jag behöver, även om det i förstadiet alltid är kittlande, härligt, berusande skönt. Jag vet ju hur det ofelaktigt slutar…