För det mesta lyckas jag fylla mina dagar tillräckligt för att hålla den stången. Men när kvällslugnet lägger sig vaknar monsterångesten. Tänk söndagsångest (efter två lediga dagar) – en ljum havsbris. Tänk semesterångest (efter fyra-fem lediga veckor) – en småblåsig höstdag. Tänk börjajobbaigenångest (efter ÅTTA MÅNADERs sjukskrivning) – full jävla snöstorm med strömavbrott, åska och rädda barn.

Den här veckan kommer jag nog att knapra mer Sobril än jag normalt gör på ett par månader…