Mamma: Vilket skåp ska vi välja? Det här? Sex sex. Nähä. Det här ser väl fint ut? Två två.
Dotter: Neeej!!!
Mamma (efter ett helt varv): Vilket vill du ha då?
Dotter: FEM
Mamma: För att du är fem år? Skåp nummer fem är inte ledigt. Ska vi ta nummer sex? För att du fyller sex år?
Dotter: NEJ

Här lämnar jag dem åt sitt öde. Man kan säga att jag flyr in i duschen, glad att vi inte låtit våra barn bestämma ALLT i familjen.

Simmar min kilometer och blir tvungen att duscha och byta om bland dessa små prinsessor och deras slavmammor.

Annan mamma iklädd vanliga kläder: Men NU är du väl tillräckligt torr för att klä på dig?
Annan dotter iklädd handduk: Nej, mamma. Du måste vänta tills jag är heeeelt torr.
Annan mamma iklädd vanliga kläder, något sammanbitet: Älskling, vi har ju andra saker att göra i dag. Pappa och Oscar väntar säkert på oss redan.
Annan dotter iklädd handduk: Jaha? Men jag ÄR inte heeelt torr.
Annan mamma iklädd vanliga kläder, något uppgivet: Nej, det vet ju du bättre än jag så klart.

Kanske sitter de kvar där än. Visst är det trevligt och visst blir det färre konflikter, men allvarligt? Gör man verkligen sitt barn en tjänst när man uppfostrar det till universums centrum?