Vid köksbordet sitter en kämpe. En kille som vaknar nästan varje dag med huvudvärk och inte lyckas få till livet så att den försvinner. En kille som vaknar vissa dagar med migrän och bara måste sova bort den. En kille som missar delar av livet och är på gränsen till att ge upp. I natt skrev han till mig att han inte ser meningen med att gå till skolan när han ändå troligen inte får några betyg. Ett kort, sömnigt samtal och han kunde sova hyfsat efter det. Så i morse tog det över en halvtimme att få honom att alls gå ur sängen. En halvtimme följd av ett långt försök att peppa honom att göra sig i ordning och trots allt ge skoldagen en chans.

Och då.

Plötsligt händer det.

Jag kan se hur hans kroppshållning ändras en liten smula och han fräser att han tänker på det. Så jag ändrar tonläge till ett å, vad du är stark och bara bäst-läge.

Vid köksbordet sitter en kämpe.

Trots alla hinder ska han till skolan i dag. Han belönas med traktorkörning på schemat. Jag belönas med inre frid och lycka.

Vid köksbordet sitter en kämpe. Och han är min. Min älskade unge.