Nu har jag varit igång med jobb i fem veckor. I morgon ska jag träffa psykiatrisköterskan och rapportera hur de här veckorna har varit. Och jisses vilken berg- och dalbana det är!

När jag står på expeditionen en liten timme på måndagar känns det bra att vara igång igen. Men jag hukar fortfarande i korridorerna och jag har fortfarande inte besökt kafeterian mer än för att hämta te. Jag är paranoid och övertygad om att ”de” snart ska komma på att jag är helt inkompetent. Om de inte redan listat ut det och bara håller masken inför mig…

På styrelsemötena går jag igång och vill en massa. Efteråt kryper jag hem i en pöl av trötthet.

I förskolan känner jag mig malplacerad. Barnen hinner inte lära känna mig innan jag går hem igen och jag tycker fortfarande att de flesta ser likadana ut. Personalen som jag bara träffat sporadiskt under läsåret innan jag blev sjukskriven hinner jag inte alls prata med utan vi bara hejar i korridorerna eller på gårdarna. Även efter de två timmarna i förskolan är jag trött som en urvriden trasa och måste köra hem och lägga mig direkt.

Här hemma blir humöret och familjen lidande. Jag pendlar från optimistisk, stark, ljus och framåtseende till ilsken, irriterad, sur, deppig, ledsen och mörk. Och så den där allt förlamande tröttheten.

Vid ett par tillfällen har det hopat sig lite med jobb och jag har varit tvungen att ta tag i saker genast och sedan kompa ut den tiden. Jag har inte en enda gång jobbat mer än tre timmar på en dag utan oftast 1+2+2 och två dagar ledigt i veckan. De gånger det hopat sig har jag mått fruktansvärt dåligt. Ångesten har varit skyhög och tagit över allt.

Det närmar sig den första mars, och då är det tänkt att jag ska jobba 10 timmar i veckan. Just nu kan jag jag på riktigt inte se hur jag skulle klara av det. Det känns som om de stackars futtiga fem timmarna är på gränsen till vad jag klarar. Men. Det är ett par veckor kvar. Kanske hinner jag bli starkare.