Jag är så nervös att jag inte klarar av att färglägga. Jag kan inte fokusera på ljudboken. Jag mår illa och vill ta en Sobril nu genast. I stället har jag gjort en kopp kvällsro-te, kurat ner mig under go-filten i fåtöljen och startat ett snällt husprogram på dator-tv:n i hopp om att hålla ihop till läggdags om någon timme.

Vad är det då som gör mig så förbenat nervös? Jag har ett möte med arbetsgivaren i morgon. Ett möte där jag har med vår regionombudsman som kan ta över om jag inte klarar av det. När jag inte klarar av det. Innan vi kliver in genom dörren helst… Känslan av att vilja fly är stark. Jag formulerar tankar som ”Om jag mår så här dåligt inför ett möte kanske jag helt enkelt ska säga det och låta ombudsmannen ta det själv.”, ”Om, jag mår så här dåligt kanske jag helt enkelt ska ge upp och sjukskriva mig.” och ”Ingen har någon nytta av mig i alla fall, så varför ens försöka?” Fly, jag vill fly!

Men det här är en tröskel som jag måste över förr eller senare. Om jag ska klara av att jobba så måste jag rimligen klara av mina arbetsuppgifter. Jag kan inte gömma mig längre. Jag kan inte gömma mig längre, men jag vill.