På måndag var det tänkt att jag skulle börja jobba tio timmar i veckan, dvs vara sjukskriven 50% på min tjänst som är på 50%. Men som jag skrivit tidigare så är jag inte redo för det än. Trots att jag pratade med psykiatrisköterskan om det förra veckan och hon tyckte att fortsatt 75% sjukskrivning vore det bästa för mig, var jag rejält orolig när jag körde iväg tidigare i dag. Det är trots allt läkaren som skriver intyg och Försäkringskassan som beslutar om ersättning. Efter ett samtal med psykiatern om hur jag mår och fungerar, följde ett långt samtal om nyttan av fackligt arbete och fantastiska Öland (det är så de gör för att komma åt hur man verkligen mår – pratar om sådant som engagerar). Hon konstaterade att jag är extremt trött men inte deprimerad. Vi var överens om att fem timmar i veckan är det jag klarar av just nu, och att jag ska glädjas åt det i stället för att ge mig på tio timmar och troligen misslyckas. På lätta steg lämnade jag mottagningen med ett nytt läkarintyg i fickan. Nu kan jag slappna av en smula och fokusera på att klara mina fem timmar. Att jag inte jobbade i dag får jag helt enkelt komma över. Nästa steg blir att få sjukskrivningen godkänd av FK, men det har hittills inte varit några problem, så det tänker jag inte oroa mig för.