Jag ligger i fosterställning på vardagsrumsmattan. Från köket kommer ljuden av två killar som bakar. Det är så tröstande. Sakta, sakta fylls hålet i mig med värme igen. Stilla rinner tårarna. Heta som skam. Men jag försöker att inte skämmas. Olle hörde mina okontrollerade skrik av sorg, smärta, frustration och ensamhet. Jag vill inte att barnen ska se mig så. Men jag kan inte alltid skydda dem. Kan inte skydda mig själv från Olles blick när han kommer för att trösta. Hans närvaro lugnar mig och när han ser att jag inte kommer att skrika igen, lämnar han mig. Paniken drar och sliter i mig. Jag vill fortsätta skrika, jag vill slå och sparka. Men jag lugnar mig. För deras skull. För min egen skull. Jag vill inte vara galen.