Om du bara visste, kära ordförandekollega.

Efter blott två timmars konferens är jag helt, totalt väck. Slut. Halvdöd. Det surrar i huvudet och allt jag vill är att gråta i fred. I stället för att följa med och äta god lunch köpte jag en kaffe och satte mig på tåget hemåt. Känner mig misslyckad och onödig.

Hoppas en lur på soffan kan få mig att uppskatta det faktum att jag i alla fall orkade två timmar.

Hoppas också på ny styrka så att jag kan polisanmäla gårdagens händelse.

Det är inte bara lätt att vara människa.