Det kanske inte är helt fel att ha lite gudskontakt en sådan här dag. I kyrkan grät jag. Opraktiskt som attan med tanke på att jag inte hade en enda papperstuss att torka näsan med… I församlingshemmet blev jag envist ombedd att köra hem. Tonårsmamma klädd i träningskläder, högljudd och piiiinsam. Hemma fick jag en lång, stark kram som gav styrka nog att börja trampa bort ångestklumpen. Den kom dock snabbt tillbaka när det var dags att packa. Nu är det mesta gjort och jag ska äntligen äta lunch. Nyduschad, väldoftande, inte panikslagen.

Ge mig en plats där jag kan växa,
och bli den jag är tänkt att bli.
Gud, låt mig alltid vara tydlig,
och våga leva helt mitt liv.