Jag sitter uppkrupen i soffan och gråter. Det både syns och hörs. Men min mamma säger INTE ETT ORD för att trösta mig. Inte konstigt att jag blev lite skev…

Jag gråter för att jag tydligen är helt jävla värdelös på mitt jobb. Än en gång blir jag spottad på i löneöversynen. Den här gången orkar jag inte hålla masken en enda sekund och tårarna slutar inte rinna.