Det har varit en tuff vecka i Paradiset Rävetofta hittills. Allt jag kan göra just nu är att hoppas att natten blir god för oss alla och att vi vaknar gott i morgon bitti. Vi ska köra hemifrån lite tidigare än vanligt för att hinna lämna Ville innan vi kör vidare till Lund. Båda tonåringarna har tid hos barnspecialisterna. När jag bad om intilliggande tider var de väldigt tillmötesgående och det var inga problem alls. För mig betyder det SÅ mycket. Det blir lättare att ta sig dit utan att det krockar med jobb. Det blir en i stället för två resor. Och viktigast av allt – det blir bara EN runda i parkeringshus. Jag längtar mig svettig efter att vara fullt funktionsduglig trots att jag anar att det aldrig kommer att hända. Det börjar tära riktigt mycket på mig nu, det här att inte klara av vardagliga saker. Jag vill inte behöva fundera på om jag ska ta en Sobril till natten för att vara säker på att få sova utan oro eller om jag ska chansa på att det går ändå och slippa vakna i dimma.

Gud – låt mig få vara bekymmerslös och fri åtminstone ett par dagar i sommar.