Det har gått sex år nu. Sex år sedan jag fick min diagnos bipolär sjukdom typ 2. I sex år har jag vetat det jag ända sedan tonåren misstänkt. I sex år har jag medicinerat med litium (och senare även andra stämningsstabiliserande mediciner). I sex år har jag varit en liten smula mer som andra. Topparna är kapade, dalarna är ifyllda. Den farliga manin har inte fått fäste sedan den maniska period jag levde i 1997. Hypomanin knackar på ibland, men motas av beordrad vila och lugn. När jag känner motorn snurra igång, slutar jag dricka kaffe och går till psykiatern och blir sjukskriven. Det mörkaste mörkret har också motats av medicinerna. Motion och träning hjälper också till att hålla depressionerna i schack. Men stresskänsligheten har jag inte fått bukt med. Inte heller ångesten. Det kunde ha varit värre, men ibland är det illa nog. I veckan ska jag träffa läkare och prata sköldkörtel. Kanske kan jag få hjälp med den allt bedövande tröttheten. Om inte… Nej – det väljer jag att inte tänka vidare på.