Vilgot Louis Bosse Lo 040418

Mormor och Håkan var här. De skulle stanna så länge de kunde och förhoppningsvis skulle du komma under tiden så att de kunde passa Kalle och Olle. Dina storebröder sov i varsin säng i mitt och pappas sovrum och snart skulle även du sova där. Tidigt på morgonen, vid fyratiden, vaknade jag av att du var redo att komma ut. Jag väckte mormor som smög in i vårt sovrum och lade sig i min säng så att Kalle och Olle inte skulle känna sig ensamma och bli ledsna när de vaknade.

Pappa och jag hade en brun folkvagnsbuss med gula gardiner. Jag minns så tydligt den märkliga känslan när vi körde till sjukhuset i Lund. Det var släckt i alla hus. Alla sov som vilken annan tidig morgon som helst, fastän vår värld skulle förändras för alltid om bara några timmar.

Förlossningen var jobbig men lugn och fin. Plötsligt var du där. Du som vuxit inne i mig, du som är så viktig för mig. En stor bebis var du. Stor och alldeles fantastiskt underbar. Jag kunde inte få nog av dig och när du skrek dig igenom din första natt gjorde det mig ingenting. Så länge du skrek var jag vaken och fick snusa på dig. Du skrek för att du var hungrig och hade svårt att få tag i bröstet för att amma. På morgonen kom en barnmorska och hjälpte dig och sedan dess har du varit mer glad än ledsen.

När hela familjen, pappa, Kalle, Olle, mormor och Håkan, kom för att hämta hem oss från patienthotellet där vi bott dina två första nätter, grät jag. Jag grät när jag såg den bruna bussen i parkeringsgaraget. Jag grät för att nu var min familj perfekt. Nu var den färdig. Du är mitt sista barn. Du gjorde vår familj hel. Och jag grät för att det var så vackert och sorgligt på samma gång.

I dag är din dag.