”Har du tid och ork…kan jag ringa dig här på Messenger?”

NEEEEJ!!!! Jag gråter ju så snoret rinner. Lämna mig i fred. Jag orkar inte finnas i något sammanhang.

Men jag svarade ja och fick en lång, fin stund med en bloggläsare och vän. Hon torkade mina tårar med sin förståelse, sin empati. Tack, finaste. I dag gjorde du mig till människa igen.