Jag gjorde det. Utan att gråta en enda gång. Genom duschen och på med rena kläder. Genom smärtan och på med masken. Och minsann. Efter ett tag kunde jag lätta på masken, rentav ta av den utan att tårarna kom. Stens familj är varma, fina människor med hjärtat på rätt ställe och i dag kom det lagom många för att jag skulle klara av det. Fem vuxna. Två nästan vuxna. En tonåring och två barn. Och så var vi bara fyra eftersom Olle är på Emporia. Fikat var uppskattat och det blev en trivsam stund i uppvärmt uterum. Nu har alla åkt hem och vi har lagt två kycklingar i ugnen. Det skulle sitta fint med ett glas vin, men det får vänta tills Olle kommer hem.