Jag kan inte hindra det. Det kommer från det djupaste djupet inom mig. Det börjar som en skakning. Tunnelseende. Fullt fokus på att överleva. Så tar det plats i hela mitt jag. Det tar över allt jag är, allt jag varit, allt jag vill vara. Vrålet. Skriket. Det är så starkt att mina egna öron värjer sig och svarar med ringningar. Jag vet att Kalle hör mig. Jag vet att ljudet är fruktansvärt obehagligt. Jag vet att jag borde gå undan. Gå ut. Springa till skogs. Men jag kommer inte längre än till köket. Sätter mig vid köksbordet, fortfarande gallskrikande med all kraft jag har. Klöser mig själv på armarna. Slår händerna i bordet. Igen och igen. Vill slå huvudet mot bordsskivan. Ramlar i stället ner på golvet. I fosterställning dör vrålet ut. Jag är hes och hostar. Gråten tar över. Paniken ersätts av sorg.

Jag reser mig.
Jag snyter mig.
Jag duschar.
Jag klär på mig.
Vi sätter oss i bilen och kör till habiliteringen.

Den styrkan som krävdes för att ta oss dit.
Den styrkan som krävdes för att genomlida mötet med rödsvullna ögon.
Den styrka som krävs för att jag ska köra till Lund nu.
Den styrkan hittar man fan inte överallt.