Det här med solen…

Man kan ju tro att någon som i snart tjugo år haft nicket Solpuss skulle älska solen men så enkelt är det ju knappast.

Jag älskar solen som idé och fenomen men är inte fullt så kärleksfull mot verkligheten. Ljuset är starkt och ilsket. Värme får min kropp att ånga av ångest och annan skit. Värst av allt är alla jävla krav som följer med soleländet när man är svensk.

• Vända näsan mot solen så fort den tittar fram, få soleksem på två sekunder, inte tåla solkrämen
• Undvika skugga när solen ääääntligen är här
• Brun, man måste vara brun, ben i finska flaggans färger går fetbort
• ”Vi kan väl sitta ute och äta, det är ju så sköööönt i solen”, nej det är varmt och äckligt och fullt med insekter ute
• ”Du som är ledig (vad hände med sjuk??) kan ju passa på att njuta av solen”, nej
• På med kjolar och klänningar, ja visst, men mina ben klibbar ihop, jag är kobent och måste värma muttan med cykelbyxor 

Visst. Även jag ser fräschare ut när solen hittat mitt nylle. Visst. Jag rakar benen för att inte skrämma folk. Men jag tjatar inte på mina barn att de måste gå ut. Det gör de ändå till slut. Och jag tillåter mig att hata solen en deppig ångestdag som denna.

Ge mig regn eller snöstorm. Sätt mig framför en film i ett mörkt rum där jag kan se skärmen. Häll upp en stor jävla single malt med vatten till mig och låt mig vara ifred!

Tack