Om jag måste träffa en hyrläkare (här HL) akut för att jag skadat en tå så känns det helt okej. Att träffa en hyrläkare vid ett enda tillfälle i en pågående långtidssjukskrivning med en psykiatrisk diagnos som grund var ingen hit.

HL: Mår du bättre nu?
L: Nej.
HL: Det kan jag inte acceptera. Efter tre månader måste det ske en förbättring. Vi kan inte ha 75% sjukskrivning så här länge. Nu får vi ändra din medicinering. Vad har du för problem?
L: Jag är väldigt stresskänslig och har mycket ångest. Dessutom är jag väldigt trött hela tiden.
HL: Då minskar vi på medicin S. Varför har du medicin B? Den hjälper inte mot ångest. Sluta ta den. Du får medicin V i stället. Bla bla bla medicin hit och dit. Upprepa det vi bestämde nu!
L: Upprepar snällt.
HL: När man har ångest får man mer ångest av att jobba bara lite. Du måste jobba mer. 50% sjukskrivning. Vi provar i en månad. Om en månad får du träffa en ny läkare. Om två veckor ringer en sköterska och säger om du ska ta två tabletter av medicin V.
L: Ler tappert. Vill fly.
HL: Nu skriver jag så här. Det räcker inte. Vad kan jag skriva mer?
L: Det är tufft hemma med autism och pubertetsutredning.
HL: Då skriver jag det också. 
HL misslyckas med att skicka läkarintyg till FK och kan inte skriva ut.
HL: Lycka till! Hej då.

Japp. Då har jag träffat en hyrläkare. Han har vänt upp och ner på min tillvaro i ett kast och behöver inte skrapa upp resterna.

Själv sitter jag utan läkarintyg som ska lämnas till arbetsgivaren i morgon. Tjo!