Tänk att det ska vara så jobbigt! En tretimmars föreläsning med pardiskussioner. Det förväntades nästan ingenting av mig. Inte ens närvaro just i dag. En kaffepaus, en lunch. That´s it. Och när jag kom hem hann jag knappt byta om och slänga mig i soffan innan jag sov som en stock. Visst, jag var uppe tidigt i morse, men det var ju knappast hela förklaringen. Jag blir så uttröttad i sådana här sammanhang att det faktiskt är lite obehagligt. Aldrig känner jag mig så dysfunktionell som efter en sådan här dag. Och den känslan är inte god.