Onsdagens läkarbesök har börjat spöka i min kropp, mitt sinne. Jag ska träffa ännu en ny läkare. Berätta samma jobbiga berättelse igen. Förklara. Igen. Varför jag inte kan jobba heltid. Hur jag mår och varför jag mår så. Och hen ska titta med skarp blick på mig och försöka läsa av mig. Och jag kommer inte att kunna visa mig som jag är. För det vet jag fortfarande inte hur man gör. Hur visar man på en halvtimme hur man mår för en komplett främling? När man faktiskt mår bra mellan ångestattackerna. När tårarna kommer alltmer sällan men ändå bränner alltför ofta. När man lärt sig att dölja smärtan.

Som grädde på det jävla moset kom i torsdags en kopia på ett brev som fk skickat till läkaren som sjukskrivit mig. Det fattas underlag för att bedöma min arbetsförmåga och min sjukpenning hänger i en skör tråd. En tråd som ingen kan nysta upp eftersom just den läkaren inte arbetar på just den mottagningen just nu.

Is i magen vore bra. Nu har jag bara nattfjärilar.