I morgon ska vi dela en härlig upplevelse, jag och Olle, kanske Ville. Jag kan känna ett glatt pirr långt inne i mig. Pirret finns där för att jag tar för hög dos (en halv dos, typ…) antidepressiva. Läkaren har sagt till mig att ta den här dosen varannan dag och hälften av det varannan. men jag lyder inte för det är så skönt att vara ovan ytan. Det kommer inte att hålla i längden eftersom jag ligger lite över gränsen till hypomani och här får jag inte stanna. Men i dag ger det mig ett förväntanspirr och det är så gott.

Trots detta lilla pirr så är det allt det jobbiga, alla eventuella problem som kan dyka upp som jag fokuserar på. Jag oroar mig så förbannat. Över kläder. Regncaper. Filtar. Jacka eller tröja? Båda? Matsäck eller köpa på plats? Både ock? Biljetter. Kommer Villes att funka, den har vi ju fått? Öronproppar och hörselkåpor. Parkering och ficklampa. Förra årets stöld från bilen. Orkar vi hela festivalen? Sex timmar är lång tid. När ska vi köra för att hinna ett besök på Telenor innan? Finns det vi ska ha inne? Måste vi köra till fler än en butik? Kommer Ville att hålla humöret uppe? Vad gör vi om han surar ihop? Var har jag extra Betapred?

Å, vad jag saknar Toklina årgång 1997. Hon som tog en dusch, drog på sig en t-shirt och ett par svarta jeans, hoppade barfota på en buss mot Orminge med ex-mannen för att uppleva en av de mest fantastiska konserter jag varit på. Sommarvärme, kulning runt sjön, Lundell i bästa form, barfota och fri som en fjäril. Som någon vecka senare tog nattbussen till Göteborg, träffade en nätbekant, bodde hos hans bror, förälskade mig svårligen där på gräsmattan i Trädgår´n där plastglasölen flödade och Lundell höll hov än en gång.

Vart tog du vägen?