När migränen hotade att spränga hela kroppen lämnade jag sängen. Långsam, långsam frukost. Små, små skedar för att inte kräkas eller explodera. När medicinen (det finns egentligen ingen migränmedicin som jag får ta som fungerar så jag tar ett par Diklofenak i smyg, fungerar ibland) inte hjälpte blev det ryggläge på soffan en timme. När inte heller det gjorde susen så drog jag på mig badkläderna och vi körde till Röstånga. Jag skulle ändå bli tvungen att köra lite senare för att hämta Olle så varför inte försöka simma? Och simmade gjorde jag. En långsam kilometer med bultande huvud och vågor av illamående genom kroppen. Det blev inte bättre men det blev heller inte sämre. Nu ska jag dricka kaffe. Långsamt. Med huvudet alldeles stilla så inte nacken knäcks. Den känslan.