Det började i går. Med baksmälla från fredagens överkonsumtion av koffein. Plötsligt var jag trött, seg, ovillig, irriterad, orolig igen. Jag kunde inte fullt ut njuta av födelsedag och härligt sällskap. I natt har jag sovit oroligt. Vaknade i en betongklump. Minsta lilla motgång (som att lägga bilnyckeln i väskan innan man låst bilen) blir ett berg som bara kan besegras med hjälp av tårar eller hjälpsamma älsklingar. Nu har jag simmat en kilometer. Kroppen förvånansvärt stark och följsam trots betonginfattningen. Tänkte fixa en kaffe och titta på tv. I stället blir det ljudbok och slutna ögon på soffan.

Just nu.
Är jag oerhört tacksam över hur mycket jag klarat av den här sommaren. Hur mycket sommar jag lyckats ge barnen. Hur mycket jag kunnat njuta. Om det inte blir mer än så här så får det vara okej. Jag är okej. I alla fall kan jag skriva det och då bör det kunna bli sant.