Hon som lärde mig hur man är en bra vän. Hon som älskade mig som en syster. Hon som lyfte mig, som stärkte mig, som gjorde mig till en bättre kvinna. En bättre vän, en bättre fru, en bättre mamma.

Hur fan kan hon vara död? Hon som såg mig och ändå ville vara med mig. Hon som gav mig beröm när jag inte själv kunde se att jag gjort något bra. Hon som gav mig nya utmaningar och bad mig hjälpa henne växa.

Hur fan kan hon vara borta? Hon som bar sitt gråtande barn medan jag ammade mitt ständigt hungriga. Hon som gjorde chocolate chip cookie dough och serverade i mugg med sked till en kopp hett yogi-te. Hon som levde i kaos och ständigt försökte organisera tillvaron. Hon som kunde förvandla ett upp- och nervänt kök till en trivsam oas utan att jag såg hur det gick till trots att jag satt mitt i. Hon som analyserade allt in i minsta detalj. Som kunde prata oavbrutet i timmar men ändå stanna till och lyssna. Hon som värdesatte mina råd över alla andra. Hon som gav mig ord till min gudstro. Hon som berömde mitt äktenskap men vågade visa mig sprickorna. Hon som grät över sitt, otröstlig i min famn.

Hur fan kan hon vara borta? Hon som var så strålande vacker. Hon som bar sin kropp som ett tempel för barnen och gud. Hon som var så gräsligt envis. Hon som lämnade vår vänskap när jag inte gav tillräckligt av mig själv. Hon som kom tillbaka, beredd att ta emot.

Hur fan kunde hon dö, bara sådär? En liten knöl i ett bröst. Inget farligt. Ett år senare – den stora knölen i armhålan. Ytterligare ett år senare – borta.

Och nu kommer hon inte tillbaka. Aldrig mer. Det har gått åtta år och jag kan fortfarande inte greppa. Tårarna rinner okontrollerat och allt jag vill är att höra hennes analys av min sorg.

Det är oktober och vi ska stötta Bröstcancerfonden. Det gör jag, liksom jag stöttar ett dussin andra organisationer trots att vår ekonomi är skral. Men jag sätter inga hjärtan på Facebook. Jag bär inget rosa band. Jag bär helvetet som bröstcancer skapar i min själ. Och jag känner på mina egna bröst i obehag och rädsla. Men bättre att hitta skiten i tid än att blunda. På torsdag ska jag på mammografi. För mig själv, för min familj. Men jag sätter inga hjärtan på Facebook. Jag bär inget rosa band. För hon kommer inte tillbaka och jag tror inte att ett hjärta på FB gör att någon annan upptäcker sin cancer i tid.

Nu har jag torkat mina tårar för den här gången. Tack för att du ville läsa om världens vackraste kvinna. Gå nu och kläm på tuttarna!