Vad ska det annars kallas?

För ett par timmar sprutade tårarna som en reaktion på gårdagens fantastiska upplevelse. Ur tårarna föddes saknaden och sorgen. Så kom ilskan. En ilska som jag kunde vända till energi. Så ett, tu, tre var toan på ovanvåningen städad (torra vattenlås, fy fan, nu brinner rökelse där inne), disken diskad och kaffet igång. Borde verkligen inte dricka kaffe när jag redan är uppvarvad, men det struntar jag i. Nu kan jag bara hoppas att den här delen av skovet varar ett tag så att jag får lite mer gjort innan tårarna väller in igen. För det kommer de att göra. Jag känner min sjukdomsdemon.