Här sitter jag och tänker att det var sant som alla sade. Åren som småbarnsförälder for förbi fort som bara den. Nu är det enda som hörs i vardagsrummet vinden utanför fönstret och Stens snarkningar från soffan. Killarna häckar i varsitt rum och det är helt okej. Ville kom ner med en kram på väg till toan, de andra har jag varken sett eller hört sedan kvällsmaten. Vi har blivit tonårsföräldrar och om bara några månader har vi tre tonårskillar i huset. Att vi kommer att behöva vara extra mycket föräldrar för en av dem de närmaste åren har vi också börjat greppa. Även det är helt okej. Vi är välsignade. Och nu fick jag en stund att vara extra tacksam över det. Tack bloggen.