Att lämna Ville om ska sova hos kompis i natt och som jag inte kommer att träffa förrän han somnat tisdag kväll blev droppen. Tårarna brände hela vägen hem och när jag svängde in på vår väg och såg vårt hus så brast det. Det är en och halv timme sedan och jag gråter fortfarande, men nu med uppehåll mellan anfallen.

Jag vill inte. Jag orkar inte.
Jag vill och jag borde orka med rätt inställning och rätt vila mellan varven.

Det är Mittkonferens på g. Det ska bli spännande att träffa ordföranden från hela landet, det har jag inte gjort innan. Jag tycker om att vara där det händer saker. Där idéer föds och diskuteras. Jag tycker om att träffa nya människor och dessutom sådana som jag delar mycket med redan innan vi ses. Jag är anmäld och resa har bokats. Extra hotellnatt är fixad så att jag inte behöver gå upp i ottan på måndag och krascha redan innan konferensen börjar. Jag kan gå dit utsövd och stark. Jag har meddelat att jag är sjukskriven och inte kommer att deltaga under alla pass alternativt inte under hela passen. Jag har blivit lovad ett rum att gå till för avskildhet och vila. Jag har tillräcklig koll på mitt mående för att fatta kloka beslut och göra rätt val. Dessutom bjuder resan på egentid. Ensam på tåg i nio timmar. Ensam i ett hotellrum två nätter. Ensam vid frukosten. En ensam promenad i staden jag älskar mer än andra.

Jag gråter.
Jag reser mig.
Jag packar färdigt resväskan.
Om jag inte kommer iväg så ska det i alla fall inte bero på att jag är dåligt förberedd och har gett upp redan i dag.

Så jag tar ett fotbad, dricker en stark cappuccino och andas långsamt.