Jag ville inte svara när det ringde eftersom jag precis skulle krama min frisör hej då. Ompysslad, varm i hjärtat och med fin stuns i steg och hår.

Men jag såg att det var Försäkringskassan och inväntade röstmeddelandet. Körde en liten bit. Insåg att jag måste stå still för att ringa tillbaka. Parkerade igen. Ringde upp. Dags för möte. Inget konstigt. Helt i sin ordning efter så lång sjukskrivning. Hur kan vi få tillbaka mig i arbete? Vad kan arbetsgivaren erbjuda? Behöver vi söka på hela arbetsmarknaden? Vad säger läkaren?

Bra så. Det är dags. Jag är redo.

”Du har ju fått en läkartid den 17/11 men den byter vi ut. Vi träffas i stället den 18/11. Du, jag (FK), din arbetsgivare (plus HR.strateg får man anta), läkaren och din fackliga representant.”

Bra så. Det är dags. Jag är redo.
Vi lägger på och jag börjar köra.

Då öppnar sig avgrunden under mig. Fotfästet försvinner. Världen blir suddig. Jag blir ett tomrum.

Menar hon verkligen att jag ska sitta inför min chef och diskutera min sjukdom? Eller ska den inte diskuteras alls? Förväntas jag gå upp i arbetstid som ett snällt lamm utan att berätta hur jag mår? Hur ska jag kunna berätta hur jag mår inför chefen utan att ha träffat läkaren först?

Tomrum.

För att hindra paniken att helt ta över så ringde jag psykiatrin och förklarade läget. Diverse dividerande senare fick jag en läkartid ett par timmar innan mötet.

Bra så.

Nu har jag tre veckor på mig att samla ihop resterna av mig själv.