Jag tog mig ur sängen. För att Kalles assistent skulle komma men jag tog mig ur sängen. Det gjorde även Kalle. Strax därefter brakade det lös. Kalle kunde inte hantera förändringen. Jag kunde inte hantera den smygande depressionen. Så den växte på rekordtid till en vrålande drake och samtidigt som Sten kom hem för att lasta om bilen så körde jag iväg i panik. Mötte den stackars assistenten på vägen och fick förklara situationen. Troligen med en mer eller mindre sinnessjuk min för hon såg vettskrämd ut när hon körde mot huset. Jag lät tårarna rinna ett par hundra meter innan jag vände och körde hem igen. Assistenten vid köksbordet. Skräckslagen. Sten i hallen utanför Kalles rum, övertalande. Kalle i sitt rum. Jätteledsen. Jag hysteriskt babblande för att försöka förklara läget.
Fy fan.
När assistenten körde sade hon svagt ”Jag kommer nog inte förrän på fredag.”

Jag fick gråta ut mot Stens axel. Kalle lugnade sig och kom ner och jobbade i 25 minuter. Sedan lämnade jag allt igen. Ett par timmar med bara mitt eget sällskap. En av de timmarna i vattnet, helt utan att bli nådd. Sååååå skönt. Nu är jag människa igen. Inte hel. Inte glad. Men inte heller en vrålande drake.

Snart ska vi köra till byn för hårklippning. Min tid som mamma-frissa tycks vara över. Tjo!