Rehab-möte på fredag klockan ett. Har ju tiggt till mig ett läkarbesök innan och fått en tid till samma (!) läkare som förra gången klockan elva. De obehagskänslor som funnits sedan handläggaren på FK ringde mig har nu vuxit till otäckt fladdrande nattfjärilar i magtrakten. Mitt fackliga ombud kommer att vara med och stötta mig men i övrigt känner jag mig utlämnad. Alla som varit i en liknande situation vet att det är jobbigt att vara i centrum för vad som känns som den svåraste granskning man kan utsättas för. Det som är tänkt som hjälp känns som en rättegång där jag är den anklagade. Men det måste göras och jag har förberett mig så gott jag kan. Mest genom att tänka igenom allt i små sjok under 25-meters taktittande ryggsim. Men det är svårt att förbereda sig när man inte vet riktigt vad som väntar. Kommer läkaren att anse mig helt arbetsför eller får jag gå upp i tid stegvis? Vad har arbetsgivaren för planer? Tänker de att jag ska tillbaka till förskolan eller ska jag ha en tjänst som jag är legitimerad för? Och vad vill jag? Vad klarar jag? Hur ska jag veta det innan jag provar? Och så den vanliga frågan – Hur ska jag kunna förklara för läkaren hur jag mår när jag alltid ser så jävla redig ut?

Fy bubblan säger jag bara.