Det har betytt mycket för mig i dag, att veta att ni finns därute och hejar på mig. Vänner som står mig nära, vänner jag sällan träffar och så alla ni som jag aldrig ens pratat med någon annanstans än i kommentarsfälten. Tack för att ni finns där.

Och här kommer den utlovade sammanfattningen av dagen i ord. Bilderna har jag ju redan visat. 🙂

10.15 Står i hallen. Händerna skakar så att det blir svårt att ta en selfie. Nu är jag verkligen nervös. Nervös och taggad. Snudd på övertänd efter ett bra pass på motionscykeln och koffein i frukosten. Kör till Landskrona och hör bara brus i hela skallen.

10.47 Min trygghet och fackliga ombud, regionombudsmannen, ringer. Han kommer att vara i Landskrona i god tid innan mötet. Pustar ut och känner hans värme.

10.56 Anmäler mig i receptionen, betalar och får ett frikort. Ser en fd elev och hennes mamma i väntrummet. Låtsas att jag inte ser dem. De verkar inte känna igen mig eller låsas bra även de.

11.10 Vankar rastlöst av och an i väntrummet. Hänger av mig jackan. Tar en selfie. Mår inte alltför bra.

11.15 Läkaren kommer och ber om ursäkt, jag får vänta en stund till. Sätter mig och fipplar nervöst med telefonen.

11.21 Läkaren hämtar mig och vi går in i hennes rum. Nu kommer den viktigaste stunden på länge. Jag börjar med att berätta allt jag gör för att må så pass bra som jag trots allt gör. Jag berättar om simning, träning, mindfulness, flexibilitet i arbetet, sömn. Hon frågar. Jag svarar. Hon lyssnar. Jag pratar. Hon förstår. Hon. Förstår. Och frågar till sist vad jag vill. Jag vill fortsätta arbeta tio timmar i veckan. Jag vill fortsätta arbeta fackligt. Hon säger att jag är för ung för att utöka sjukersättningen. Vill inte permanenta något som har möjlighet att förändras. Jag håller med. Vi är överens. Från hennes ögon strålar värme, medmänsklighet och en sann vilja att hjälpa mig må bra. Hon tänker föreslå för FK att jag är fortsatt sjukskriven på samma nivå i sex månader till och att vi sedan trappar upp min arbetstid. Vi tar varandra i hand, ser varandra i ögonen. Jag är så lättad och hon ser även det.

11.45 Jag låser in mig på tjottan där jag tar dagens tredje selfie. Messar Sten att läkaren är på min sida. Sedan kör jag in till centrum, parkerar och promenerar i alldeles för rask takt. Det är så skönt att andas. Det är så skönt att ha en kropp som orkar. Glömmer att jag svettas lätt… Köper kaffe till mig och ombudsmannen. Kör tillbaka till psykiatrin. Inser att jag är överhettad och sätter ac:n på 15 grader.

12.27 Möter min trygghet på parkeringen, Kramas hårt och länge. Går upp till väntrummet. Pratar igenom allt inför mötet och dricker kaffe. Inte det smartaste valet av dryck när man toksvettas. Torkar pannan ett otal gånger men känner mig hyfsat lugn.

12.45 Chefen kommer. Sätter sig intill mig i soffan. Är allmänt trevlig. Har ingen från personalkontoret med sig pga att ingen kunde komma.

13.02 FK anländer. Nu är det dags. Nu skakar jag plötsligt tämligen okontrollerat men är övertygad om att det kommer att gå bra.

13.05 Alla är på plats. Jag har chefen till vänster om mig, ombudsmannen till höger och läkaren mitt emot. FK intill läkaren. FK har kallat till mötet och tar ordföranderollen. Läkaren beskriver nuläget och tillsammans gör vi framtidsplaner. Jag pratar för mycket när jag får ordet och är flammande röd under min scarf men ställer i alla fall inte till det för mig själv. Vad mer kan jag begära i detta läge? Jag blir sjukskriven på 50% av min 50% tjänst (som i dag) i tre månader, sedan nytt läkarbesök och tre månader sjukskrivning till. Vi bokar nytt möte i maj. Till det mötet ska det finnas realistiska tankar på framtiden. Chefen och jag ska fundera ut var jag bäst kan göra nytta och FK nöjer sig. Vid nästa möte ska en ordentlig rehab-plan antingen finnas eller skapas. Vi skakar hand och säger trevlig helg. Jag tackar läkaren med all värme jag kan uppbringa.

13.50 Går tillsammans med min trygghet till parkeringen. Han undrar hur det känns. Jag svarar att jag måste ta fler andetag innan jag kan känna ordentligt men visst är jag lättad. Allt gick precis så bra som det kunde gå. Vi pratar lite jobb innan vi kramas igen och säger hej då,

13.55 Jag tar dagens fjärde selfie i bilen. Så lättad. Så, så lättad. Och glad. Ringer Sten och berättar. Kör till Svalöv, tankar bilen, köper champagne, hämtar Kalle (som varit i skolan – Hallelujah!!!), handlar kvällsmat och kör hem.

15.30 Tar en selfie och slocknar på soffan. Har sedan en härlig kväll med min familj.

Jag har fått ett halvårs respit. Nu kan jag fortsätta bygga upp mig i min egen takt. Och vem vet – om ett halvår kanske livet ser annorlunda ut och jag kanske faktiskt är redo att jobba mer.

I kväll dricker jag champagne och äter choklad. Tjo!