Ni lyfter mig när jag tvivlar. Ni värmer mig när jag huttrar. Ni vänder aldrig bort blicken trots att den som möter er är trasig.

När livet är grått och vardagen sliter tristess. När jag vill ge upp orden och stänga bloggen. Då får jag en kram och ett hjärta. Så orkar jag lite till.

Att ni finns där och delar glädjen över att jag nu får ett halvår med lugn och ro från FK-ångesten. Precis som ni fanns där och peppade mig innan rehabmötet. Att jag kan sitta här alldeles ensam i min fåtölj och samtidigt ha rummet fyllt av vänner och kärlek. Det är en särskild sorts magi.