Den började fint, den här lördagen. Lugn och ro och inga måsten. Men så ville Olle stanna en natt till hos kompisen och jag blev så ledsen. Med suddig blick försökte jag slänga all själviskhet åt sidan medan jag skev ett okej, om du kommer hem mitt på dagen i morgon, vi saknar dig. Sedan brast fördämningarna. Snart en timme senare är jag fortfarande alldeles skör och tårarna vill inte riktigt låta mig vara ifred. Ingen sade att det skulle bli lätt att vara tonårsförälder. Alla hade rätt när de inte sade det.