Cigarettöken låg som ett lock över fiket. Allt bröd, alla bullar och kakor smakade svagt av tobak. Kaffet var beskt men påtåren var gratis. I min åhlénspåse låg skivan Män utan kvinnor. Så onödigt symboliskt. Här var jag. En man utan en kvinna. På väg att svepas med för några timmar av en annans mans kvinna. En annan mans kvinna. Men visst fanns där ett litet frö av hopp i mig? Kanske, kanske skulle hon se mig. Kanske skulle jag känna henne.

Och ja. Jag kände henne. Där i dimma och doft av surt kaffe fanns hon. Ja, Hon fanns. Och det var ingen tvekan. Hela stället kunde ha varit fyllt av 25-åriga, långa kvinnor med halvlångt hår och svarta kläder och jag skulle ändå vetat vem som var hon. Helt i sin egen sanning satt hon med blicken låst i fjärran och en Marlboro i vänsterhanden. Naglarna var mörkt lila, håret slitet och hennes utseende var tråkigt. Men det fanns inget tråkigt över hennes utseende.

Så vände hon blicken från drömmarna och såg rakt in i mig. Upp med alla murar. Befäst systemet. Höj vapnen och gör er redo för försvar av mitt inre. Det här blir en utmaning.

Redan innan jag log kände jag att leendet var stelt. Redan innan vi kramades kände jag att kroppen var stel. Jag gör mig stel för att ta mig ur det här mötet med förståndet i behåll.

Hon är så alldaglig. Hon är så fantastiskt vacker. Hennes ögonlock är trötta, ringarna under ögonen har samma färg som hennes nagellack. Hennes ögon är så fantastiskt levande. Hennes blick lovar svar på allt.

Det är inte bara cigarettöken som gör det svårt att andas nära henne men jag skyller gärna på den. Hur kan denna ganska gråa varelse lysa upp hela rummet med enbart sin karisma? Det fascinerar mig. Hon fascinerar mig. Fortfarande. Ännu mer. Jag vill stanna här. Det är svårt att slita sig för att köpa kaffe. Jag har inte ens satt mig ner vid hennes bord och hon har mig fast. En annan mans kvinna. En annan mans kvinna. Kaffe. En macka. Leverpastej med smak av cigarettaska, tack.

Jag ler mitt stela leende igen. Det enda hon sett. Jävlar vad det glittrar i den där blicken. Hur kan hon tvinga mina ögon att stanna på henne? Inbillar jag mig det där stänket av åtrå? Vem är hon?

Så ber hon mig lyssna. Vänder blicken mot texthäftet och jag är fri att andas.