Ja. Hon ser mig.

Äntligen finns det någon som ser mig. Och så får jag inte släppa in henne. Hon är inte min. Hon kommer aldrig att bli min. Vänner. Vänner är fint. Se mig. Se vilken bra vän jag är.

Det blir dimmigt nu. Även i mitt inre. En timme försvinner. Jag vet inte hur. Vi lämnar fiket. Promenerar genom min lilla stad. Det blir en lång promenad. Hon vill se allt. Jag vill visa. Som ett barn stannar hon för att utforska de minst väntade platserna. Hon studsar fram, virvlar, dansar. Kaninerna i skymningen vid slottet lockar fram förtjust förvåning. Under promenaden hinner hon ge mig allt viktigt från hennes liv. Jag hinner berätta mer än jag gjort för någon på väldigt länge. Hur kan man prata så lätt och länge med någon som flyger över asfalten? Kanske kan vi bli vänner ändå.

Hennes självklara sätt att ta över ett rum. Hennes självklara sätt att ta över ett hem, ett hjärta. Lundell i högtalarna nu. Rödvin och snacks. Hon verkar inte kunna gå genom ett rum. Hon dansar till toaletten. Utropar glatt ”Å, du har badkar! Jag tar ett bad, kan du komma med mitt vin? Vi borde inte bada tillsammans, va, eftersom jag är en annans kvinna?” Andas. Andas. Vänner. Vänner.

Hon vet att ingen, ingen, får röka i min lägenhet. Så står hon plötsligt vid den öppnade franska balkongen och blåser ut sin mentolrök. Så självklart att det gör ont. Jag kan inte ens känna att hon är respektlös. Förlorad i hennes virvel.

Jag sitter i soffan. Försöker fokusera på musiken och texterna. Hon sitter i skräddarställning på golvet. Nybadad och mjuk men det tänker jag väl ändå inte på. Vi pratar inte mer än nödvändigt. Vi har ett viktigare uppdrag, musiken från vår gemensamme Hjälte. Det är skönt. Jag vilar från kraftfältet. Så – en doft av min parfym från en annan kropp. Den där mjukheten. Den där karisman. Den sväljer mig när hon kryper upp intill mig, ber mig hålla om henne. En annan mans kvinna. En annan mans kvinna. En annan mans kvinna.

Mer vin. Mer snacks. Mer rök från balkongdörren. Och hon är tillbaka. I min famn. Fan, vad det kostar på! Hela försvaret är på helspänn. Jag kan inte tänka en redig tanke. Bara – inte kyssa, inte kyssa, inte kyssa. Men när jag inte orkar hålla garden uppe helt (kanske vinet?) så inser jag att det inte är någon fara. Den här kvinnan kommer inte att gå över gränsen. Hon ÄR en annan mans kvinna. Även när hon ligger uppkrupen i min famn och doftar som jag själv i hennes gestalt.

Det blir dags att gå igen. Hon trycker sina nymålade läppar på min hallspegel och tumlar ut i trapphuset. Vi går tillbaka till centrum. Det tar inte lika lång tid nu. Mörkret är höstkompakt och jag vill gå hem igen. Gå hem och glömma den här eftermiddagen. Den här evigheten. Men det kan jag inte. Måste tillbringa all tid jag får i hennes närhet. Det här blir en kort vänskap, jag känner det.

Ett glas rött och en plankstek. Mer rök och berusade människor vid en bar. Jag vågar se henne i ögonen. Jag vågar möta hennes tankar. Och så kommer han. Den andre mannen. Den Ende. Den Rätte, Den Som Har Fått Hennes Hjärta Hennes Liv.

Jag ser hur jag slocknar. Jag blir till luft. Men hon vill hålla min hand. Släpa med mig till dansgolvet. Dansa med oss båda tills dragningskraften från Förälskelsen blir starkare. Jag ser hur jag slocknar. Jag går hem.

Till en lägenhet som aldrig varit så tom. Till ett läppavtryck på spegeln och en ganska sorgsen Lundell.