Med en stor, stor klump i halsen och kramp i magen viskar jag hej då till vårt älskade uterum. Om stormen blir så illa som det verkar så har vi nog inget uterum kvar i morgon. Mycket har vi burit in i huset men inte allt. Vi måste få plats själva också och på övervåningen är det ingen som kan sova en riktig stormnatt.

Ja. Vi är rädda. Jag är rädd.