Familjen återhämtar sig efter att mamman fått ett anfall av ilsket frustande och bittert sanningssägande. Kalle missade det mesta av föreställningen eftersom han fortfarande sov. Vi andra stängde in oss var för sig en timme och nu har jag samlat ihop min stolthet och bett om ursäkt på riktigt med kramar och ord.

Sten har slocknat på soffan, Olle har kanintesväljautanattgråta-ont i halsen och feber. Jag har feber och är nöjd med att slippa träna. Tjälknölarna (ja, jag köpte två STORA stekar till fem pers…) gottar sig i saltlagen medan jag tänker dricka en stor cappuccino och titta på tv en stund. Allt är inte frid och fröjd men vi har det bra ändå. Vi har ju varandra.