Jaha. Så blev jag påmind igen. Och smärtan är lika stor i dag som den någonsin varit. Det drar i mina kinder och det blir svårt att andas djupt.

Jag har bipolär sjukdom. Jag har haft ett regelrätt maniskt skov. Alla läkare jag träffat de senaste åren är förvånade och lite sorgsna över att jag inte blev inlagd då. Jag är inte förvånad. Jag var manipulativ och skicklig på att dölja de värsta symptomen. Men jag är sorgsen. För om jag blivit stoppad hade färre själar trampats på, färre hjärtan gråtit och mindre ångest skapats.

Jag har skrivit sida upp och sida ner om den tiden. Men än har ingen läst mer än brottstycken. Rädd att trampa på glömda sår, rädd att min egen ångest ska bli för stor. För mig var det en härlig period, jag kände mig vild, fri och vacker. Hur det var för andra orkar jag inte tänka på just nu. Så jag tvingar andetagen att bli djupare. Jag klappar mina egna kinder och hoppas på snar lindring.